Förre torparen Per Johan Åström i Koltorp vid Getsjöns södra strand i Risinge nära östra gränsen visade sig vara en av de bästa meddelare, som jag* påträffat. Han föddes den 11 november 1842 i Sjönäs, en gård ett stycke norr ut, där hans fader Anders Gustaf Åström var fördräng. Denne fick sedan odla upp sig ett stycke mark halvannan km nordöst ut från Sjönäs uppe i skogen och byggde sig en stuga där. Stället kallades Åskogen, och Åström fick ha det skattefritt under tre år. Efter sin fader innehade vår meddelare P. J. Åström detta ställe under 18 år från omkring år 1868. Sedan arrenderade han Koltorpet under 28 år och har sedan haft sin bostad på kammaren därstädes samt lite andra förmåner. Han försörjer sig genom att göra korgar och såll samt har dessutom en hopsparade summa på banken att lita till, så att han och hans Karolina reda sig nog. Då Åström alltid bott i dessa mera undangömda skogstrakter har han ej fått sin föreställningsvärd så mycket uppblandad av intryck utifrån, vadan hans folkminnen ha så ursprunglig prägel och för orten säregna, som det är möjligt att påträffa. Han befanns hava ett utmärkt minne och klar tankegång. På ett mycket rättframt sätt besvarade han mina frågor och berättade vad han hört och sett. Kort sagt. Gubben Åström var en utmärkt god meddelare.

Om Koltorpet

Koltorpet eller Getsjötorp, som det också nämndes, skall enligt Åström vara satt i mantal och ej lydande under någon gård. Det skall från början vara utbrutet ur gården Bondesätters ägor såsom en uppröjning i skogen. Det skall ha varit ett spinnaretorp (boställe för spinnare) vid Rodga forna segelväveri. Men det är länge sen. Tillhörde Stjärnvik i Risinge, sedan kom det under Finspång och nu till Fiskeby bruk liksom stora delar av denna och angränsande socknar. En Nils Larsson var torpare här.

"Dvärger"

kallades ett sorts små pysslingar i bergskrevorna. Det var ett folkslag, som rådde om marken före oss, men det slags folk, som finns nu, var kraftigare och jagade undan "dvärgera" (sing. "dvägre, "dvägren"), och de måste dra sig undan till skogs- och bergstrakter. Folk kunde ibland få se dem där och trodde, att det var bergtroll. De gjorde inget illa.

Jättarna

voro osams ibland och kastade stora stenblock på varandra. En gång fick en jättekäring syn på en "dvägre" och tog upp den med oxe och årder i förklädet. Gick hem och visade det för gubben, men han sade: "Släpp du di där, för sånna ska besitte jorden ätter äss." Käringen hade kallat det maskar, som hon hittat.

Gastar

När någon trodde sig ha kommit fram för en gast och blitt gastkramad, skulle han mäta dörren hörnvis med armarna d.v.s. sträcka ut armarna hörnvis i dörröppningen, spotta i dörren samt släppa eldglöd mellan skjortan och bara kroppen. Sen fick ingen öppna den dörren den kvällen, så vart den sjuke snart bra igen.

Trollkäringen och flickan

Vid Sjösätter här i Risinge ska förr ha funnits en trollkäring, som även lärt upp sin dotter. En gång kom en västgöteknalle dit och fick kvarter över natten. På morgonen sa flickan "Va ska vi ge'n te frukost". "Dä blir nog väl mä dä", sa modern, "du får mjölka Kolsta tjur". (Kolsta är en herrgård i Risinge). Satte så in en kniv i en kubb, och flickan mjölkade. "Nu är snart tjurn dö" sa hon om en stund. Men modern lät henne mjölka ännu en stund. Då föll kniven ur kubben, och tjuren sades vara död. När knallen fick höra allt det här, ville han inte ha någon frukost utan skyndade till Kolstad. Där var tjuren mycket riktigt död. Nu tog man hand om den fördärvade flickan. Hon fördes till Kolstad och sattes på prov, om hon verkligen kunde trolla. Hon tillfrågades, om hon kunde stanna oxarna, som arbete i åkern. Det kunde hon. Alla oxparen stannade utom ett, för det hade "flägränn" i oket. Nästa prov blev, om hon kunde "sätta ut blåsevär". Då tog flickan en tråd, och på den gjorde hon flera knutar, som hon löste upp en och en. Det började blåsa värre och värre. De sista knutarna ville hon inte lösa upp. Man frågade varför. "Nej, för då far taka å husa". Flickan troddes dessutom ha stått vid Kolstad och skjutit ihjäl hästen för dess ägare, som (jämte hästen) var ända borta i Finland. Nu ansågs flickan oförbätterlig och ådrades ihjäl. Modern, som lärt henne, tog man fast och stoppade i en spiktunna, som rullades utför Riskastebacken norr om byn Lämmetorp. Sen brändes käringen.

Påskveckans

dagar hade var sitt namn. Häromkring sade man: grå måndan, vite tisdan, dymmelonsdan, skärtorsdan, långfredan och stumpelördan.

Långfredagen

skulle man inte dricka mjölk, för då vart man så törstig under den kommande sommaren. Inte heller fick man äta kött då. Och inte fick man lägga sig och vila under dagens lopp, för frälsaren hade hängts på den dagen.

Det kunde hända de hade långfredagsris. Någon flicka, som stal sig upp ur bädden före en annan bassade på den sovande med riset.

Dymmelonsdagens

morgon skulle de vara uppe, innan solen gick upp och rita kors av tjära över ladugårdsdörren och kasta något av dymmeldyngan upp på väggen över dörren.

Majeldar

På "Valbersmässeaften" samlades ungdomen på höga berg, drogo samman bränsle och eldade. De skulle även skrika och skjuta för att skrämma bort vargarna. Sen det brunnit ut, drog skaran till någon gård, där det vart dans. Dit brukade även medföras mat och brännvin. Här i östra Risinge hade man "Valbersmässebärj" norr om stället Getbron. (Getbron ligger strax öster om Lämmetorps forna soldattorp) samt bland annat vid byn Hulta. Häromkring gingo de mycket till ett berg öster ut från stället Buttbro men i Simontorps socken.

För en del år sedan brukade de även dra ihop ett bål på Finnholmen ute i Getsjön, och ungdomen dansade vid Sjönäs.

I min ungdom så brukade pojkarna samlas om kvällarna före och om söndagen före och dra samman själva bålet. En stång uppsattes med en tjärtunna i toppen. Själva bålet hade "tyre" (fet tallved) inuti och helst torrt skräp och ris utanpå. Så tändes själva bålet om Valbersmässekvällen, och när det tagit fart, var det att ta sig en sup, skrika och skjuta. Flickorna voro inte så ofta med vid själva elden, men väl vid dansen, som efteråt följde.

Första maj

borde man dricka märg uti benen genom att tära brännvin och ägg.

En del hade för sig att släppa ut djuren första gången första maj, hurudant vädret än var.

Midsommar

Midsommarnatten trodde de, det föll "häningsdagg" (honungsdagg). Inga kläder, som voro vita, fingo hänga ute den natten, ty då blevo de fläckiga av den där daggen.

I hemmen satte man midsommaraftonen in lövruskor i hörnen av stugan samt strödde asplöv på golvet, så det vart skylt.

Lucia

Den, som kom sist ur säng luciamorgonen, kallades "lusa".

Den morgonen skulle alla gå upp tidigt. De sa, det skulle ätas sju frukostar till dager.

Trösken skulle vara slut vid Lucia.

Lutfisken lades i blöt Lucia. Den skulle ligga tre dagar i vatten, tre dagar i aska och kalk och tre dagar i vatten igen för att dra ur.

Julkrona

Förr hade de inte julgran utan en krona av trä. Det var en stolpe på fot med en, två eller fem kors över varandra mindre och mindre. Denna krona kläddes med papper, och ljus sattes i hål i korsarmarna.

Julgran

började vi ha här vid Koltorpet på 80-talet, men ute i socknen hade de förr. För ingången av stugorna sattes upp enbuskar, och enris ströddes på golven till jul.

"Raggekäringer"

kalla de gummorna, som från landsbygden förde in till Norrköping säckar med klippt barr och sålde till jul. Det var en och gran.

Julmaten

"Påris" kallades svinmagen, som fylldes med gryn (korn) och brunstektes och kom på bordet julafton och juldagen. Lutfisk och vit gröt hörde till även i min ungdom samt hembryggt dricka.

Vid gården Sjönäs här norrut bakades till jul en s.k. juloxe, en lång kuse av limpebrö med två horn i en ände uppåt och utåt. Det var på 50- och 60-talen. Bonden var från Skedevi socken.

Julottan

Det var vanligt, att karlarna hade en flaska brännvin med sig åt kyrkan julottan. En del togs på bort- och en del på hemvägen.

När de kom hem, skulle de inte ta av sig rocken en gång, förrän de tog sig en glöggsup.

Julens slut

20:e dag Knut ansågs julet slut, och den kördes ut. "Då va dä te ta te hälkaka, kälstaka å blaggarna-skjorta, sa di." (D.v.s. taga till användning igen hålkakans grovbröd och den grova blångarna-skjortan samt börja med kolkörningen). Då veckorna nu ej längre avbrötos av helgdagar, kallades de "oxevickera", för att de gingo saktare än de "små" veckorna vid och efter jul.

Väderleksmärkena

"Noaks skepp" kallas en molnbildning på himmelen av strimmor, som bilda en figur, som är bredare åt mitten och smalare åt ändarna. När den figuren ställer sig tvärs över strömmarna här (öster - väster) så blir det torka, men ställer den sig "ännemä" (längs med) strömmarna, blir det vått. Detta gäller sommartiden.

Vargarna

På Häradstorps skog nordöst ut här i socknen nära Abborregölen ej långt från gränsen mot Simonstorps socken hade vargar sitt tillhåll. Man lyckades fånga ungarna en gång och hängde upp dem i korgar i träden. Ner de skreko, kom honan fram. Hon sköts. Det var före min tid.

När jag var 13 år, hjälpte jag till med att barka timmer i skogen nordöst ut från Sjönäs. Då strök det förbi två vargar. Det var på våren.

Sädesärlan

Så långt föremål man håller i händerna, när man får syn på den första sädesärlan, så långt blir linet det året.

Lin skall sås Urbanus, sist av alla utsäden.

Kreatur

När djuren först släpptes i vall om våren, skulle de gå över stål, för då bevarades de för trolltyg under sommaren och de blevo inte ofärdiga.

När de kommo hem med ett nyköpt kreatur, skulle det först botas "från te flöje" (från ovanan att hoppa över stängslen olovligt). För detta ändamål leddes det över rinnande vatten, och vatten östes på benen av djuret, och i örat på detsamma viskades, att de inte skulle få gå över stängsel, som voro högre än så långt upp på benen som vattnet östs på. Först sedan fick djuret ledas in i ladugården. Ibland ledde man det också kring en jordfast sten innan dess.

Nils Nilsson i Sjönäs högg huvudet av självdöda kalvar på ladugårdströskeln och kastade alltsammans i Getsjön.

Av råmjölkspannkakan skall den nykalvade kon ha en bit jämte bröd, innan någon människa smakar därpå. När sen husfolket äter därav, skola de inte dricka strax, för då tar sig kon för vana att pissa, när hon mjölkas.

Barn

När hustrun fick barn, sa de, att mannen fick ligga i "baggekäften" (-kätten), d.v.s. i en annan säng ensam. När sen ungen döptes, fick mannen en knippa asplöv i stället för sista rätten. Då sa man: "Dä här ska baggen ha".

Det barn, som var född med segerhuva, hade god lycka med sig och kunde stanna vådeld.

Kom en främmande person in på ett ställe, där de fått barn, och det inte var döpt än, skulle han gå till spisen, röra ett slag i askan eller ta i ett glöd, innan han sade något annat än en hälsning eller tittade på barnet.

I barnets första badvatten skulle läggas glöd.

Lyte får barnet i moderlivet vid halva havandetiden, då det kvicknar och får liv.

När de döpte barn förr, hade de alltid både ett gift par och ett ogift till faddrar. Det kallades gammal- och ungfaddrar.

Ända tills barnet döptes, skulle det ha stål i kläderna, annars kunde trollen byta bort det och lägga dit någon av sina ungar i stället.

Bortbytingar

kallades sådana trollungar, som först inte gick att skilja från vanliga. På ett ställe hade de en sådan bortbyting. Han låg jämt, växte inget, fast han åt, men var stum som en fisk. Någon lärde folket koka gröt i ett äggskal och ge honom. Då kunde han tala: "Ja ha leve mä sju ekskoge ha vuxe äpp å sju ruttne ner, men aldri ha ja sitt, att di kokt gröt i ett äggskal förr". Så reste bortbytingen, och de blevo av med trollet.

Mylingar

"Mylinge" vart de barn förvandlade till, som dödades av mödrarna, innan de döptes, och grävdes ner var som helst. Dessa mylingar huserade sen i den backen och gjorde rackartyg för folk. De voro mycket små.

Maran

En flicka plågades av maran om nätterna, så hon sprang upp, klädde av sig och skrek: "Ujeuj, du långe mor". Ingen annan än hon kunde se maran. En skomakare fridde henne från detta spöke genom att slå flickan i ändan med lästen, så hon vaknade.

Gastar

vart det av människor, som gingo igen efter döden. Det var hemska spöken. När jag var en liten pys, var det en gast vid Vistinge brygga här i Risinge. Min bror och en dräng fingo se honom. Det var som en hund med mycket stora ögon. Drängen skrek till: "Dä va mäj faen te ha store öga". Hunden försvann, men drängen vart mycket sjuk.

Självspillningar

De, som togo livet av sig själva, kallades här "livspillinge". De fingo förr begravas bara på den norra sidan av kyrkogården i Risinge, och prästen läste: Jesus Kristus din frälsare … i stället för vår vid vanliga lik.

Skam

Skam var ute och gick. Då började det regna. Skam satte sig på en grindstolpe. "Dä dugger", sa han. Det var en smedja i närheten. När smeden fick syn på den, som satt på stolpen, smög han sig ut och slog honom i skallen med släggan. Då sa Skam: "Dä kommer store dräpe iblann (droppar), men skallen höll".

Skam skulle ha en kvinna, som hette Sirsle till fästmö. Hon var inte så värst rar, men Skam kunde inte begära bättre. Han ville ge henne ett par skor men vågade inte gå ända fram till henne utan trädde skorna på en lång stång, som han räckte fram dem på. Så sa han: "Ja känner däj Sirsle, men ja köper däj inte".

Skam har gråtit två gånger. Första gången var det, när han skulle smida hästskosöm av hår. Dessa voro knottriga förut, och de blevo det ännu mer, när han höll dem för elden. Det ville inte gå att smida, och Skam grät däröver.

Andra gången var det, när han vart befalld att bära en mängd staver på axlarna. Stavrarna "strickle säj", d.v.s. foro åt alla håll, så det blev besvärligt att bära. Då grät Skam igen.

Kaffet

Åström var sju år, när de förde kaffet första gången till den bygden. Det var en handlare "Karamell-Johannes", som kom med det. Han drog omkring med lite kaffe, socker och karameller, som han bytte till sig lump för. Käringarna vart tokiga i kaffet, så affärerna gingo nog bra för gubben. Bönorna krossades först med butäljer, och så koktes de i bläckpannor. Sen kom de upp med järnmortlar att stöta sönder de där bönorna i.

Aurora

var en kvinna, som ska ha varit gift med bergmästaren vid Finspång. Hon fick barn vid en av de där ekarna, som det hänger järntavlor i.

Öknamn

hade de olika socknarnas innebyggare på varandra och har väl än. Jag har hört Risinge ris, Hällste (Hällestads) klampar, Regna kalve (kalvar), Skäve lappe (Skedevi lappar), Vingåkers vargar. Dessutom hörde jag benämningar på folket vid herregårdarna i Eneby: Ringsta gryn, Grimsta svin och Svärtinge skinn.

Visa

För omkring 40 år sedan hade de en visa om folket här på ställena vid Getsjön. Jag tror det var en Karl Johan Persson, som gjorde den visan. Däri stod bl.a.:

"Ve Sjönäs där börjer dä dages,

ve Kärtärpet säver (sover) di än

å Jytten han springer å jager,

å butbrorn han åker i fläng."

Kärtärpet är lika med Koltorpet. "Jytten" avser en skräddare som kallades Jytt (liten), som boddes vid Getnäs. Hette Adolf Karlsson. Han tog upp sig lite gammal åker på Finnholmen i Getsjön, där han hade lite sådd. "Butbrorn" var den som bodde vid torpet Buttbro nordost om gården Sjönäs.

Ordstäv

"Dä ä lite, säm granner (stör, skadar) öget", sa Pärkel, när han fick in en tallkätt i ögat.

"Nu ä dä ute mä dädär", sa käringa, när ho pisse i sållet.